Min förlossningsberättelse.

Min förlossningsberättelse

Fredagen den 27e april for Richard och jobbade som vanligt på morgonen, jag låg kvar i sängen och drog mig ett tag.. Fick ett samtal från min mamma strax efter klockan tio, om att mormor hade gått bort. Inte ett oväntat besked men man kan inte vara tillräckligt förberedd tror jag, så det kom som en liten chock och tog ett tag innan jag insåg att det verkligen var sant. Att mormor inte finns mer. Kan det vara så att liv och död går hand i hand?

Var hemma hela förmiddagen och grejade på som vanligt, fixade lite på uteplatsen och sådär. Sen åkte jag till mamma och pappa på eftermiddagen och åt middag där, på vägen hem köpte jag två paket jordgubbar och en påse chips. Kom hem vid 8-tiden kanske och la mig i soffan och glodde på tv och fullkomligt frossade i jordgubbar.. Fick plötsligt jättemycket gaser i magen och fick magknip, trodde att jag skulle behöva gå och bajsa, men sen kände jag att det liksom började bubbla i underlivet.. ställde mig upp och tänkte gå till toan men hann inte längre än en meter så gick vattnet, klockan 22.15, och som det forsade! Ljummet vatten bara rann ur mig utan hejd, säkert 1-2 liter vatten var det som kom och jag började skratta och sa att "nu går vattnet". Richard satt vid datorn och blev nog ganska tagen på sängen när det bara hände sådär vips utan förvarning. Han sprang och hämtade två stora handdukar som fylldes och till slut lyckades jag ta mig till toaletten utan att orsaka en flod längst vägen. Jag kände mig ganska lugn, hade ju inga värkar eller några andra känningar av att det var på gång så att jag tog det ganska piano, om man jämför med Richard i alla fall, han blev lite smått hysterisk och uppstressad, vilket jag absolut kan förstå!
Till slut ringde vi i alla fall till förlossningen och berättade att vattnet hade gått men att jag inte hade värkar utan i övrigt var det helt lugnt. När vattnet går måste man komma in så att dom får kolla hur bebisen mår och hur livmodern jobbar osv, så vi for in.. I bilen kom första riktiga värken, dock med 10-15 minuters mellanrum. Allting såg bara bra ut på kollen hon gjorde så vi fick åka hem igen och skulle ringa på morgonen om ingenting mer hade hänt så skulle jag bli igångsatt.

 Nu visste vi att det inte var länge kvar innan vi hade våran flicka hos oss och att det verkligen var dags snart, i alla fall inom loppet av ett dygn. Jag däremot kände att det var på gång och visste att jag inte skulle behöva bli igångsatt, för värkarna blev starkare och starkare och tätare och tätare. Vi hann vara hemma 1,5 timme då hade jag 3-4 minuter mellan värkarna och höll fullkomligt på att gå under, till slut kändes det verkligen inte bra att vara kvar hemma så vid halv två åkte vi in för andra gången. Var öppen 3 cm och hade regelbundna värkar med 3 minuters mellanrum. Hade även tömt hela mitt maginnehåll, vilket tydligen är vanligt inför en förlossning.

Väl inne i förlossningsrummet kändes det bättre, värkarna gjorde självklart lika ont men kändes så mycket bättre och tryggare att vara där och veta att man var i goda händer och att det äntligen var dags att trycka ut knytet. Jag hade inte tagit ställning till någonting angående bedövning, utan jag hade bestämt att jag skulle ta det som det kommer beroende på hur förlossningen blev. Jag var dock väldigt skeptisk till lustgas eftersom att jag är så rädd för att spy och det värsta jag vet är att vara yr och må illa, så det kändes inte som en grej för mig, men barnmorskan tyckte i alla fall att jag skulle testa.. och vilket jävla skämt? För det första levde den om sjukt mycket så jag blev jätteirriterad på det, sen var det något fel på utblåset så att man kunde inte andas ut i masken, och jag kände absolut ingen effekt av den, så det gick bort direkt. Frågade då om ryggmärgsbedövning och fick fundera på det en stund och bestämde mig till slut för att ta en sån - och det är bland det bästa jag har gjort i hela mitt liv.

Klockan halv 4 fick jag epiduralen av narkosläkare. Minns knappt någonting alls av själva momentet och såg inte ens hur nålen eller hur någonting såg ut, fick ligga kvar på sidan när han satte den. Det jobbigaste med att ta epiduralen var att värkarna var så täta och jag var tvungen att ligga still i fosterställning genom värkarna. Men sen, när den började värka var det som att komma till himmelen.. så jävla skönt det var. Värkarna gick upp till 100 och jag kände knappt av dom, det enda jag kände var ett litet tryck bak i svanken, men det var ingenting jämfört med innan. Jag sov mig igenom de kommande värkarna och vi fick oss ett par timmars vila. Vilket var behövligt för både mig och Richard eftersom att vi varit vakna hela dagen och inte hunnit sova någonting.

Jag fick värkstimulerande i droppet eftersom att när man tar en epidural kan värkarbetet avta lite och värkarna bli lite svagare. Dessutom kunde man se att min livmoder började bli trött och jobbade inte lika effektivt. Men med droppet var det precis som det skulle. Vid halv 8 på lördag morgon var jag öppen 8 cm.

Nu trodde jag att det skulle gå fort, jag menar.. 8 cm! Men icket.. från 8 till 14 öppnades jag dom sista 2 centimeterna. Det är nog den längsta tiden i hela mitt liv.. 6 jävla timmar med värkar som nu började kännas mer och mer trots epiduralen och dom som hela tiden sa "nu är det snart dags". Hände ju fasiken ingenting. Kände aldrig att jag ville ge upp men ett tag kändes det verkligen hopplöst.

En bild säger mer än tusen ord? haha..

Richard och barnmorskan fick turas om och hjälpas åt att göra alla möjliga saker på mig för att lindra smärtan, bland annat att trycka på svanskotan under värken. Helt sjukt vad det hjälpte. Och på detta viset höll vi på.. timme efter timme. Tvingade i mig äcklig blåbärssoppa, fruktsoppa och jordgubbssaft.. hade ju tömt hela magen kvällen innan så var tvungen att få i mig socker och vätska för att orka. Piggelin var det enda som smakade någorlunda bra tyckte jag.

Vid tolv-ett tiden började värkarna förändras och bli starkare och starkare, inte krystvärkar men jag kunde känna att det var på väg att hända något nu. Samt att epiduralen hade började släppa. Klockan 14.00 började dom riktiga krystvärkarna och när dom hade startat fick jag känna med min hand på hennes huvud. Det kändes så overkligt att känna toppen av ett huvud mellan mina ben! och det skrämde mig lite faktiskt, hur skulle jag kunna trycka ut hela denna bebis!? Sedan kom huvudet ut vid nästa värk och vid nästa kom kroppen. Den känslan går inte med ord att beskriva. Klockan 14.40 lördagen 28 april föddes Freja.

<3

Finast i världen.

Lättnaden var total. Tårarna sprutade, både av lycka och lättnad. Hon började skrika direkt och det kändes så underbart att höra. Hela hennes kropp var täckt av fett och klet och huvudet var täckt av svart hår. Fick upp henne på bröstet på en gång och hon var så underbart fin. Richard klippte av navelsträngen och moderkakan kom ut utan problem.

Men det absolut absolut värsta av alltihopa under hela förlossningen var det som jag trodde skulle kännas minst, och det var när hon skulle ut. Det sved, brände och skar i hela underlivet och det kändes som att jag sprack överallt och att någon skar med rakblad mellan benen. Samtidigt som det gjorde sjukt ont i rumpan också, kändes som att jag skulle bajsa ut mina tarmar. Trots denna smärta som jag upplevde just när hon skulle ut sprack jag ingenting. Hon sydde ett stygn bara för att vara säker, ett inre stygn. Sen fick jag en del "skavsår" som dom kallade det, på utsidan. Vilka är orsaken till att det gjort så ont att kissa nu efteråt.

När allting lugnat sig fick vi in det omtalade fikat. O'boy, mackor, champis och några kakor. Jävlar så gott det var.. speciellt o'boyen.

Efter ett tag kom barnmorskan in igen och mätte och vägde, 50 cm och 3885g. Richard fick klä på henne och sen fick vi göra oss i ordning för att åka upp till BB där vi spenderade nästan två dygn.

Jag är verkligen jättenöjd och tacksam över min förlossning. Det gick lagom fort och även fast det kändes som en evighet vissa stunder så tror jag att det var bra. Richard var en ängel genom hela förloppet och vi hade väldigt bra barnmorskor. Jag är inte skrämd inför nästa gång, var ungefär som jag hade tänkt mig. Och nu har man ju gått igenom det en gång, så man vet ju exakt vad som väntar. Kan dock inte säga att jag längtar efter nästa gång, väntar gärna ett bra tag ;).

Personalen på BB var också väldigt bra tycker jag, fanns någon barnmorska där som jag hade lite svårt för men så är det ju. Hann ju träffa en del olika också. Fick inte riktigt igång amningen på BB, utan det kom när vi hade landat hemma och kanske hade att göra med att jag slappnade av och att mjölken rann till ordentligt. Har dock inte fått ordning på det än, men det jobbar vi på ;)


Ja.. där har ni en sammanfattning av den absolut största och bästa dagen i våra liv. En dag som vi aldrig kommer att glömma :)